Uppföljning Sommarkollo4me 2013

Nu är projektet Sommarkollo4me 2013 genomfört. Tack vare gåvor från 3 privata givare kunde aktiviteten genomföras. Här följer en redogörelse skriven av eldsjälen Matthias Rowe. Längst ned kan ni även ta del av bilder från kollot och en ekonomisk sammanställning.

Förberedelser
Det finns alltid anledningar till att en skolpliktig tonåring inte går på sina lektioner eller till och med stannar hemma från skolan. Oftast är nog skolvägran ett sätt att skydda sig från något som upplevs som mycket obehagligt, till exempel rädslan att bli utsatt för kränkningar eller allt för höga krav på prestation.

Ibland får ungdomar inte det stöd de behöver för att klara av skolan. De kan ha ADHD eller Asperger och behöver en anpassning avstudiegången eller en assistent. Men utan stöd är de dömda att misslyckas. De tappar förtroendet till sig själva och till de vuxna omkring. Många känner skam och börjar tro att de inte är värda något. De börjar tro att de har blivit besvärliga för alla andra. Till slut har de bara en utväg kvar: att stanna hemma från skolan – som i sin tur kan leda till ökad isolering och utanförskap.

Det var alltså inte oväntat att ett flertal av våra deltagare har haft det mycket jobbigt i skolan. Några hade skippat lektioner under några dagar eller veckor det senaste året, medan andra hade missat en hel termin och även ett helt läsår!

Vi visste att några ungdomar skulle bli rejält utmanade av att leva så nära intill andra människor – så som man gör på kollo. Vi visste att det stundvis skulle bli bråk dem emellan. Vi visste att det skulle fällas fula ord och att det skulle ske både ett och flera vredesutbrott. Att finna sin plats i en ny grupp mot sin egen bakgrund av upplevt utanförskap och misslyckanden var nog den största utmaningen för alla våra deltagare.

Genomförande
Av de 20 ungdomar som hade anmält sig, infann sig 18 stycken på Skatboet på vår första dag. Sex ungdomar åkte hem vid olika tidpunkter under veckan, en skickades hem och en kom till någon dag senare. Det var 13 ungdomar (fem killar och åtta tjejer) som var med under hela veckan.

Kolloveckan var fylld med olika aktiviteter och workshops, sol och bad, fotboll, brännboll, sällskapsspel, pingisturnering, spökrunda, ljusstig, brasa, paddla kanot, hennatatueringar, dekorering av egen mugg, konsert med Vladimir, Risotto-lagning med Patrick, föredrag av Oskar Kihlborg, ett fitnesspass med Caroline och besöket av Harley Davidsson Owners Group.

Kollo handlar dock egentligen inte så mycket om vad som görs utan hur det görs. Det är inte viktigt vilka aktiviteter som erbjuds utan hur och i vilken anda vi bemöter våra egna och andras behov. Kollo handlar om relationer. Relationer till allt levande omkring oss, både människan och naturen. Ja, kollo handlar om att ”leva och leka” på ett sätt som ser till att allas behov – människans och naturens – tillgodoses.

Det som gör denna plats så berikande, givande, fångande, tilltalande, berörande, underbar och magisk är nog att den sammanför och omsluter en grupp människor i ett sammanhang i vilket det är både kul och lätt att möta behov. Behov som alla människor har, exempelvis: gemenskap, att tillhöra en grupp och uppleva mening i våra liv, att ha kul och bli accepterad, respekt och ömsesidighet, utveckling och stimulans, integritet och valfrihet.

Några av kollots ljuspunkter

”Big Mac-vändningen”:

Det var efter kl 23 och läggdags. Två rumskompisar börjar bråka om lampan i rummet nu skulle släckas eller inte. När den ena utbrast ”Fuck you!” svarade den andre impulsivt med samma fras. Det räckte för en av dem. Hon ville åka hem, låste in sig på rummet och packade väskan. Rumskompisen satt utanför. Det var där vi blev uppmärksamma på grälet. Efter en stund kom hon ut. Två av ledarna (båda kuratorer) tog sig an tjejerna, samtalade med dem enskilt. Det blev medling och båda verkade sams igen. So far so good. Beslutet att åka hem stod hon dock fast vid. Vi försökte vända och övertala henne, men insåg att hon ville bli tagen på allvar i sitt beslut. Vi skulle skjutsa henne till busshåll-platsen, letade fram avgångstider och fick vårdnadshavarens godkännande att släppa henne kl 01.30 på natten. Vi frågade henne vad hon skulle göra först när hon hade kommit hem den natten? Innan hon hann svara, gissade vi skämtsamt: ”Äta Big Mac på Donken?”. Då började hon fnissa samtidigt som hon tittade på sin kompis på andra sidan bordet. Vi var snabba på att lägga till en: ”Eller hellre Mc Chicken?”. Fnissandet förstärktes. Till slut viskade hon: ”Jag stannar!”. Och det gjorde hon.

Positiv feedback under sista kvällsbrasan:

För att påminna både deltagarna och kolloledarna om sin påverkan och betydelse för dem andra i gruppen, satte vi ett tomt kort på allas rygg. Nu skulle alla få tillfälle att gå fram till vem som helst och med några ord skriva vad man tyckte om hos sin kollovän. Några exempel på vad som skrevs: ”Svårt att lära känna först men en underbar tjej”, ”Gillar din ärlighet” och ”Bästa rösten”. Själv fick jag bland annat ta emot följande rader: ”Bästa personen, som min pappa!” och ”Det du gör är underbart”. Dessa kort tog var och en med sig hem – inte minst för att bli påmind om hur viktiga vi är för andra.

Några personliga reflektioner

”Bic Mac-vändningen” påminde mig om vikten att ta andra människor och inte minst ungdomar på allvar i det de tycker eller har bestämt sig för. Att försöka övertala eller övertyga någon om en annan sanning leder sällan till kontakt och förståelse – tvärtom. Om vi hade fortsatt med vår desperata övertalningsmanöver, hade hon säkert åkt hem. I och med att vi gick med på hennes beslut och lät henne uppleva någon form av valfrihet, värdighet och acceptans, kunde hon ändra sig utan att tappa ansiktet.

Gruppens skiftningar:

Bland det största att bevittna på kollo är nog när ungdomarna börjar acceptera och lita på varandra. Det är då man betraktar den andre som en självklar del av gruppen oavsett hur ”konstig eller jobbig” den må te sig. Det är då man har tagit ner sin gard en aning och vågar lite mer kontakt. I slutet av vår kolloperiod tyckte jag att vi hade uppnått en fas ”där alla kunde umgås med alla”. Det var som om många ”fiendebilder och fördomar” hade ebbat ut under veckans gång.

Konstellationer bland deltagarna:

Det är en glädje att se hur deltagarna under veckan började ändra på sina uppfattningar om varandra. I början är det lätt att man håller sig bara till några få i gruppen. Det kanske är rumskompisen eller andra med samma intressen, t ex rökning. Detta för att skaffa sig en trygg plats i gruppen. I och med att veckan gick och tryggheten växte, hade ungdomarna lättare att öppna sig för nya kontakter i gruppen. Jag tänker exempelvis på två tjejer som verkligen inte tyckte om varandra i början av veckan. Det blev en hel del provokationer och ömsesidiga anklagelser. Senare under veckan hamnade den ena av dem i bråk med ytterligare en deltagare. Hon började skrika, gick ner till klippan och grät. Jag gick efter henne, men hon lät mig inte komma nära. Det var då den andra tjejen (något oväntat) trädde fram. Hon gick ner till klippan och tröstade sin nyvunna vän. Efteråt hörde jag att de två hade blivit sams igen efter ett lyckat medlingssamtal.

Ungdomarnas röster

Under kollot bad vi deltagarna om ett kort feedback i form av ett papper med ”+” och ”-” på, vad de var nöjda med och vad de skulle vilja se för förändringar.

Det ungdomarna var nöjda med: Allt utom läggning, vattenballongkrig, pingpong-tävling, att putta varandra i vattnet från bryggan, alla som fanns här, badet, maten, aktiviteterna, ledarskapet, kollohunden, alla gäster och vänner som kom förbi under veckan, att man fått nya kompisar, trevliga ledare, att det var så få regler, att man kom bra överens med alla och att det var en bra plats för ett kollo.

Där ungdomarna vill se förändringar: Ingen spökrunda, mer aktiviteter i grupp, flera dagar till kanotpaddling, att man ska få sova med dem man vill (även killar och tjejer blandade), senare tid för frukost (09.30) och läggdags (24:00), att ha disco, längre kolloperiod, vill ha färre bråk, mattiderna ska hållas, bråk ska lösas omedelbart och mindre tjat.

Två veckor efter kollot frågade vi ungdomarna via Facebook hur de upplevde kollot. Här kommer några svar:

Har du förändrats på något sätt? Hur?

”Hmmm de kan jag inte svara på men om man frågar mamma så kommer hon nog svara att jag var gladare och litte mer självsäker.”

”Typ tagit mer plats haha”

”Vågar prata ut mer om mina problem och känslor och vågar ta mer plats!”

”Tror inte det men varit lite gladare”

”Ja, jag började behandla de som e yngre än mig som mina bröder o systrar vilket jag gjorde inte förut och jag blir inte arg om någon skrattar åt mig när jag feilar utan jag bara ler tillbaka o inte gör misstaget igen.”

Vad har du lärt dig för nytt?

”Att man ska våga ta steget och att man övervinner sin rädsla. Men också att man han någon som finns där för en hela tiden och att det är helt okej att berätta ut om sina problem eller bekymmer.”

”Jag lärde mig att man ska ha tålamod o man ska inte ta snabba beslut, man ska inte låta någon vara ensam även om man e inte bra kompis med, man ska komma närmare alla.”

Fortsättning

Vår ambition är att kolloveckan ska ge ett eko i ungdomarnas liv. Givetvis brukar ändå vardagen ta över igen – så är det ju alltid. För att ändå skapa någon form av kontinuitet och att ungdomarna ska förstå ”att resan fortsätter”, kommer vi att ha minst en återträff. Under hösten kommer vi att återvända till Skatboet under en helg.

Eftersom kolloveckan har lett till att många av våra deltagare har fått lite extra förtroende för oss ledare, uppmuntrar vi dem att hålla kontakten med oss. Vi vill vara ett stöd för våra ungdomar även efter kollot. Den kvalitén på kontakt som växer fram mellan människor under en kollovecka, kommer nog aldrig kunna uppstå på ett socialtjänstkontor. Det vill vi ta vara på.

När jag frågade alla deltagare och ledare under vår ”sista-kvälls-brasa” vem som skulle vilja komma tillbaks till kollot nästa år, gick allas händer upp. Då gör vi så: det blir kollo igen även 2014.

 

Av de 22 400 kronor som skänktes till projektet användes 19777,31 kronor till mat och livsmedel under veckan. 2 622,69 kronor går tillbaka till Polstjärna för framtida projekt.

Tack från Polstjärna till alla er givare som gjorde detta möjligt!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *