IS-krigare eller inte IS-krigare – det är inte frågan

Låt oss anta att du nyss fötts. Är din första tanke att du ska bli IS-krigare? Knappast. Men inte heller tänker du att du ska bli rörmokare. Knappast. Eller banktjänsteman. Eller en ny Zlatan. För du har ingen aning om varken det ena eller andra.

En fråga som många ställer sig i dessa dagar (inklusive vi själva) är ”Hur kan unga människor välja att ansluta sig till IS?” Den frågan kan tyckas relevant, men har inte större relevans än ”Hur kommer det sig att vissa hejar på Hammarby?” så länge som vi tror att valet handlar om IS-krigare eller Inte IS-krigare och Hammarby eller Inte Hammarby. Det handlar om något annat.

Vi föds alla med en uppsättning gener som kan blomma ut till i princip vad som helst. Det är sannerligen något fantastiskt. Riktningen styrs i mångt och mycket av vår uppväxt och det sammanhang vi befinner oss i. Någon blir rörmokare. Någon IS-krigare. Någon annan blir fotbollsproffs.

Alla behöver ett sammanhang. Ett sammanhang där vi betyder något. Har en plats.

Just nu ser vi runtom i världen exempel på handlingar som anses omänskliga. Samtidigt är det lätt att konstatera att det är just människor som utfört handlingarna. Med andra ord är det kanske så att vi har en alltför snäv syn på vad som ryms inom begreppet mänskligt. Det handlar inte om att acceptera handlingar som skadar eller rentav dödar människor, men vi behöver tänka på ett annat sätt för att förstå handlingarna.

Ett annat sätt att tänka är att fundera på vilka behov det är som döljer sig bakom handlingarna. Med ett sådant tankesätt är det betydligt enklare att se människorna bakom handlingarna. Det kan kännas svårt, rentav motbjudande, att rörmokaren drivs att samma behov som IS-krigaren. Men på Polstjärna tror vi inte att det är konstigare än så. Valet står inte mellan IS-krigare eller inte IS-krigare. Det handlar om en plats i ett sammanhang där man efterfrågas och kan bidra med något. Om det sedan handlar om att sjunga och imponera på motståndarlagets hejarklack eller att rentav spränga sig själv i luften, ja det spelar mindre roll. I bägge fallen har man upplevt att man har en roll, en betydelse.

Alla människor verkar inte ses som en tillgång. Vissa finner sig i det och går ned sig i självdestruktivitet. Andra finner sig inte i det och visar det i ord och handling. I många fall försynt genom passivitet, i fler fall genom verbal aggressivitet och i sällsynta fall genom otänkbara övergrepp på andra människor.

Det borde finnas ett uttalat mål i Sverige att varje invånare ska känna sig sedd, hörd och respekterad. Så länge det inte efterlevs kommer det finnas individer som protesterar. Och protesten i sig borde vi vara väldigt glada över om vi vill ha ett samhälle med människor som är mänskliga. Samhällets viktigaste uppgift blir därmed att visa hur man kan stå upp för sig själv utan att det sker på bekostnad av andra.

Tänk om skolan kunde vara den plats, det sammanhang, där varje ung människa känner sig sedd, hörd och respekterad?

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *