Fler saknar anledning att gå till jobbet

Allt fler känner att de saknar anledning att gå till jobbet. Minst motiverade är anställda under 30 år. Det var resultatet i förra årets jobbhälsobarometer från landets företagshälsor. Snart är det dags för en ny mätning. Det skulle förvåna mig om den visade något annat än fortsatt motivationsminskning. Trenden är mycket oroväckande.

Enligt undersökningen var det bara knappt 4 av 10 som kände sig motiverade att gå till arbetet bland de under 30 år. ”Mest motiverade” var de i åldern 55+. Där kände drygt 60 procent sig motiverade att gå till arbetet. För mig signalerar båda siffrorna att något behöver göras. Att så få unga känner sig motiverade kommer få stora konsekvenser för välfärden i Sverige om inget görs. Regeringen har uttryckt oro för ökade sjukskrivningar. Bara för i år räknar man med att kostnaden för sjukpenning ökar till dryga 30 miljarder. Det är mycket pengar, men svårt att relatera till. Det här är vad det motsvarar:

Statens TOTALA satsningar inom alla följande områden:

  • Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik
  • Regional tillväxt
  • Allmän miljö- och naturvård
  • Energi
  • Areella näringar (skogsbruk, lantbruk mm), landsbygd och livsmedel
  • Näringsliv

Och då pratar vi ändå bara sjukpenningen. Gör vi inget åt den ohälsa som finns kommer det snart inte kunna göras så många satsningar överhuvudtaget i statens budget. Då är vi alla förlorare.

Jag tror vi behöver tänka om rejält. I skolan finns ett växande orosmoment kring hemmasittare. Att de stannar hemma är helt logiskt för de mår inte bra av att gå till skolan av olika anledningar. Faktum är att det nog är precis samma logik bakom de som inte är motiverade att gå till jobbet. Lösningen kan inte vara att tvinga folk till arbete och skola. Vi behöver titta på hur vi kan förändra arbets- och skolmiljöer. Båda borde ju vara något att längta efter – en gemenskap, en möjlighet att utvecklas och blir accepterad precis som den man är. Om så inte är fallet stannar man hemma. Eller går till jobb och skola och mår dåligt. Så kan det inte fortsätta.

Civilsamhället har här en viktig roll att spela. Du kan göra något här och nu, exempelvis detta.

Publicerat i Kalle reflekterar | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Det viktigaste kan bara förstås med hjärtat

Vad förenar mig, Karl Lindqvist, med följande personer?

  • Paret som åtalats för att ha misshandlat åttaåriga Yara Alnajjar till döds
  • Anders Behring Breivik
  • Männen som brände ihjäl judar 10 juli 1941 i polska Jedwabne

Vad förenar oss? Fundera. Känner du inte mig kan du lika gärna sätta in ditt eget namn istället för mitt.

Var det svårt? Jag tror vi alla kan få en större förståelse för, och känna gemenskap med människor som gjort det obegripliga gentemot sig själva eller andra om vi moderniserar och vänder på ett av Hjalmar Söderbergs uttryck*. Tänk er alltså att det är detta som personen vill säga med sin handling:

Min själ ryser för tomrummet och vill få kontakt till vilket pris som helst. Jag vill inviga människorna någon slags känsla. Det jag gjort gör att jag upplever mig avskydd och föraktad. Fast hellre skulle jag vara fruktad. Fast ännu hellre beundrad. Men allra mest skulle jag vilja bli älskad.

Vi vill alla bli älskade.

Att förstå är inte detsamma som att acceptera. För att komma tillrätta med destruktiva situationer på lång sikt behöver vi förstå. Det innebär inte att vi ska ta parti för förövaren eller offret. Vi behöver förstå. Och vi behöver se de behov som döljer sig bakom handlingarna.

Med våra ögon ser vi dock inte behoven, vi ser handlingarna. Så länge vi agerar utifrån dem kommer vi aldrig åt källan.

Hur ska man då göra för att se behoven? Svaret kan vara provocerande då det är enkelt och billigt. Faktum är att det handlar om det dyraste vi har. Det handlar om att ge av sin egen tid och LYSSNA. Lyssna utan att döma. Lyssna utan tidsram. Lyssna helhjärtat.

Ord är inte verkligheten. Men de pekar på en verklighet. En verklighet som inte kan förstås genom ord, öron eller ögon. En verklighet som bara kan förstås med hjärtat. Vifta bort orden, slut ögonen, stäng öronen. Öppna hjärtat. Det viktigaste kan bara förstås med hjärtat.

* Originalversion: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inviga människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Publicerat i Kalle reflekterar | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Swisha Polstjärna framåt

Nu går det att stödja Polstjärna genom Swish. Det är en tjänst som svenska banker skapat för att ge kunder möjlighet att skicka pengar via mobilen.

För att komma igång att swisha till Polstjärna behöver du en app och anslutning till en internetbank. Till Polstjärna kan du swisha på två sätt: antingen till våra FRAMTIDA INSAMLINGAR genom numret 1239002411 ELLER till vår DRIFT (verksamhetsstöd) genom numret 1239003278. Att det inte är ett vanligt mobiltelefonnummer beror på att vi har 90-konto och att numret då blir vårt 90-kontonummer föregått av 123. Vill du inte använda mobilen kan du istället betala in som vanligt på hemsidan genom Stöd till framtida insamlingar ELLER Ta position för unga. Det ger exakt samma resultat. Båda är utan avgifter. Välj själv.

Publicerat i Allmänt | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Uppföljning Bad och middag med Sommarkollo4me 2015

Tack vare fyra gåvor från privatpersoner, en från ett företag och skatteskänkningar samt överskott från tidigare insamling kunde aktiviteten “Bad och middag med Sommarkollo4me 2015” genomföras. Sammanlagt deltog 13 ungdomar. Nedan följer en redogörelse från eldsjälen Matthias Rowe. Längst ned finns även citat från några av ungdomarna, bilder (klicka på dem för förstoring) samt en ekonomisk sammanställning.

”Det är så viktigt att skapa tillfällen för våra ungdomar att träffas och tillbringa tid med varandra. Och även om denna återträff bara varade i 4 timmar räckte det för att återväcka gruppandan. Den fortsatte där den slutade vid vår senaste träff i december. Det pratas redan om sommarens kollo som alla vill vara med på igen.

Idén med kollo är ju att “locka” skolfrånvarande ungdomar ut till naturen och in i en gemenskap där alla får sin plats. I och med att fortsätta samla gruppen och skapa träffpunkter närs ungdomarnas förtroende och tillit till att vi ledare finns kvar och bryr oss. Vi vill att ungdomarna ska känna sig säkra i att vi vuxna inte släpper dem efter kollot utan att vi står kvar vid deras sida – hela året.

Många av våra ungdomar mår bättre nu än förr – och detta nog inte bara för att de varit med på kollot. Samtidigt vittnar föräldrarna och ungdomarna om att livet har blivit annorlunda sedan i somras. Några har höjt sin närvaro i skolan eller bytt skola och börjat om. Ungdomar träffas på egen hand och håller kontakt. De har blivit stöd för varandra. Ungdomarna håller även kontakt med oss vuxna, frågar om hjälp och råd.

13 ungdomar och 4 ledare deltog på Eriksdalsbadet och i den efterföljande lunchen på Vapiano i Skrapan. Det var mycket folk i badet den tiden vi var där. Ungdomarna spred ut sig, åkte rutschbana eller stod i bassängen skojande och pratande. Tre tjejer hade så pass roligt att de missade vår mötestid efter badet och kom till Vapiano med några minuters försening.

Under maten frågade vi i rundan vem som ville vara med på sommarens kollo och hela gruppen svarade i kör: “JAG”!

Tack för ert stöd till denna aktivitet. Ert stöd bidrar enormt till oss och vårt arbete!”

Med kolloglada hälsningar, Matthias och team

Citat från några av ungdomarna:

“Tack för idag alla, var så himla kul! Kan vi inte göra nåt igen innan kollot??”

“Jätteroligt! Var grymt kul att träffas! Så tacksam att Polstjärna stödjer oss!”

“Jag längtar redan efter kollot på sommaren!”

Ekonomisk sammanställning

Av de 4 500 kronor vi samlade in användes totalt 2 987 kronor. 2 317 till mat och 670 kronor till badentré för ungdomarna och ledarna. Överskottet på 1 513 kronor går tillbaka till Polstjärna för framtida insamlingar. Stort tack från Polstjärna till alla er givare som tillsammans gjorde detta möjligt!

Publicerat i Bad och middag med Sommarkollo4me 2015 | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Uppföljning sportlovsläger för tjejer

Tack vare gåvor från sju privatpersoner och ett företag kunde aktiviteten Sportlovsläger för tjejer genomföras med 10 deltagande tjejer. Här följer en sammanfattning och reflektioner från Nathalie och hennes ledarkollegor. Längst ned finns även en ekonomisk sammanställning och ett antal bilder där de som förekommer på bilderna sagt ok att publicera.

Tack vare de gåvor som samlats in kunde vi tillsammans med tio tjejer i 15-20-års åldern åka till Säfsen för att under fyra dagar åka skidor och umgås i en trygg och stärkande miljö. Tanken med lägret var att kombinera olika vinteraktiviteter med stärkande samtal och workshops. På dagarna åkte vi skidor i backen, badade i en badtunna utomhus, åkte pulka och hoppade på stora studsmattor. På kvällarna hängde vi i stugan, lagade mat tillsammans, pysslade och genomförde övningar utifrån olika teman.

Det är svårt att i ord förklara hur häftigt det är att få ha sett och upplevt förändringen hos de tjejer som var med under lägret, hur de utvecklats – både som individer och i gruppen – och gått från att vara blyga och försiktiga till att ta plats, våga saker vi ledare aldrig hade kunnat hoppas, och tro på sig själva. I takt med att tjejerna förbättrade sin skidåkning och vågade ta ut svängarna i backen, stärktes deras självförtroende även utanför backen. De började öppna upp sig och prata om sina känslor, åsikter och drömmar, och dela och stötta varandra genom prestationsångest och rädslor.

Det händer någonting i det feministiska rummet, när en skapar en trygg och accepterande miljö där tjejer kan umgås och vara sig själva utan att känna omgivningens krav på sig. Vi gick alla runt i raggsockor och svettiga underställ, och det var helt okej att vara irriterad eller trött någon dag, att bara sitta tyst eller att gråta av frustration och ilska. Alla unga tjejer borde ha rätt till ett sådant rum – ett rum med systrar som stöttar och peppar, där en kan få möjlighet att känna sig trygg och förstådd och hämta andan.

Tack till alla som skänkte pengar och gav dessa tjejer denna möjlighet! Om ni hade sett dem sista dagen när vi kramade varandra hej då hade ni förstått hur mycket det här betytt för dem!

Beskrivning av aktiviteten
Efter att vi genomfört ett liknande läger för några år sedan som varit väldigt uppskattat bland deltagarna, ville vi på Stockholms tjejjour genomföra ett nytt läger där fler tjejer skulle få möjlighet att lära sig åka skidor och för några dagar komma bort från en jobbig vardag. Vi ville kombinera roliga vinteraktiviteter med stärkande samtal och övningar, för att stötta tjejerna, få dem att tro på sina egna förmågor och ge dem verktyg för att hantera svåra situationer.

De första två dagarna åkte vi skidor i backen. Flera av tjejerna hade aldrig stått på skidor tidigare och någon frågade försiktigt om det gjorde ont när man ramlar. Efter en kort skidlektion där tjejerna fick lära sig grunderna för skidåkning, hjälptes vi åt att lista ut hur en plogar utan att snubbla på sina egna skidor och hur en fångar knappliften. I början var det svårt och vi skrattade mycket åt varandras vurpor och krockar. Några av tjejerna tyckte det var läskigt men efter bara några timmar hade de tröttnat på barnbacken och ville ge sig ut i de brantare backarna. Det var fantastiskt att se hur modiga de var när de, gång på gång, reste sig upp efter en vurpa och åkte vidare, och hur de tog hand om och hjälpte varandra med allt ifrån att dra av trånga pjäxor till att visa varandra hur man plogar nerför backen.

Den sista dagen var alla trötta efter skidåkningen och några tjejer åkte och badade i en utomhusbadtunna medan det andra gänget åkte pulka. På eftermiddagen möttes vi alla upp igen och åkte till en stor lada med en massa studsmattor där det gick att hoppa och göra volter ner i en stor skumgummipool. Även på studsmattorna var tjejerna modiga och peppade varandra till att utmana sina rädslor och hjälpte varandra komma upp ur den stora skumgummipoolen.

Vi hade hyrt en stuga där vi alla bodde tillsammans under lägret. När vi kom hem från skidbacken turades vi om att laga middag i grupper om 2-3 deltagare och två ledare. Medan matlagningsgruppen lagade middag spelade de andra spel, tog det lugnt och bara hängde, eller pysslade och ritade.

Varje kväll efter middagen hade vi en workshop utifrån ett tema. Första kvällen pratade vi om normer och förväntningar genom olika diskussionsövningar och lekar. Andra kvällen pratade vi om relationer, och sista kvällen fick tjejerna iscensätta olika härkartekniker genom att spela teater. Vi pratade även om motståndsstrategier och om vad och hur vi skulle vilja förändra samhället. Det gav ett väldigt peppande avslut på lägret och tjejerna fick skriva på lappar hur de önskade att framtiden skulle se ut för dem själva och för samhället.

Efter fyra otroligt roliga och lärorika dagar i Säfsen packade vi våra väskor och körde våra hyrbilar hem mot Stockholm igen. När vi träffades på T-centralen första dagen innan avresan var stämningen nervös och förväntansfull, och om någon hade sett oss när vi några dagar senare stod på samma plats för att säga hej då till varandra hade de haft svårt att tro att vi var samma personer. Det var nästan som att det gick att se på tjejerna, när de bytte mejladresser och kramades hejdå, hur mycket de vuxit i sig själva och stärkts av varandra.

Tjejernas röster

”Jag har lärt mig åka skidor, hoppa på studsmattor och jättemånga ord på svenska. Tack för den här underbara resan!”

”Det var roligt att åka skidor och utmana mig själv, jag har lärt mig mycket om mig själv.”

”Jag kommer minnas att jag blev grym på att åka skidor och lift!”

”Under lägret har jag lärt mig att det mesta går bra och att jag kan

”Det bästa med lägret var gemenskapen och rummet, det var ”högt i tak”

”Jag har lärt mig hantera obehagliga situationer med en strategi”

”Ni ledare fick mig att alltid känna att jag kunde och vågade, och att jag inte skulle bli dömd för den jag är”

”Ett läger har aldrig gett mig så här mycket känslor, så mycket tankar, så mycket minnen!”

Av de 7 500 kronor vi samlade in användes hela summan. Kostnaden för hyrbil och fika blev något dyrare än planerat (5 670 resp 780) medan det användes mindre pengar till bensin (1 433) än budgeterat. Ett litet underskott uppstod vilket täcktes av Stockholms tjejjour. Stort tack från Polstjärna till alla er givare som tillsammans gjorde detta möjligt!

Publicerat i Sportlovsläger för tjejer | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Uppföljning Kampen om bollen

Tack alla medmänniskor som gjorde det möjligt att genomföra denna tjejfotbollsturnering där 120 unga kvinnor från olika städer, förutsättningar och miljöer kunde samlas för att i lag kämpa och ha roligt tillsammans. Tack vare 13 privata gåvor och gåvobevis, gåvor från två företag och medel från Stöd till framtida insamlingar kunde vi göra något nytt och annorlunda som möjliggjorde en bredare syn för många av deltagarna. Mod, integritet och att vilja ta för sig på samma sätt som killar gör är bara några av egenskaperna som deltagarna fick känna under projektets gång.

Nedan följer Naziha Hariris tankar efter aktiviteten samt några citat från deltagarna. Längst ned finns även bilder (klicka på dem för förstoring) samt en ekonomisk sammanställning.

Nazihas sammanfattning och reflektioner
När man har anordnat ett antal herrturneringar kan jag lätt säga att detta var över förväntan, denna positiva anda, kärleken, sammanhållningen, all punschande, kamratskap och glädjen alla dessa känslor var samlade i hallen den 2 januari.

Från att för två år sedan inte kunna få ihop ett enda tjejlag, till idag få tacka nej till fler lag gör att känslan är obeskrivlig. 12 lag samlades, alltså ca 120 kvinnliga spelare från olika föreningar och städer, åldrarna på spelarna skiftade från 16 – 40 år.

Man hittar sällan aktiviteter/tävlingar där åldrarna skiljer sig så mycket och blir ändå perfekta. Denna turnering var bland det bästa jag varit med och anordnat! Så mycket stolthet och lycka gjorde att jag var helt slut men oerhört tillfredsställd!

Efter en sådan succé känner man sig uppfylld och upplyst. Att deltagarna kom från olika städer, att intresset blev så brett samt att fler anmälde sig än vad vi kunde ta in visar att det fanns ett stort intresse och behov. Detta är något vi tar med oss och bygger vår vision vidare på!

Beskrivning av aktiviteten

En tjejfotbollsturnering under ”127 vinterfestival” som hölls den 2 januari i Skärholmshallen. 12 lag spelade mot varandra under 6 timmars tid, tre grupper med fyra lag vardera, de två bästa lagen i varje grupp gick vidare till slutspel, finalen spelades runt 21.00. Priser delades ut till vinnarna Wannabe United och andra priset gick till Örebro. Priser delades även ut till MVP (turneringens mest värdefulla spelare) som blev Irma Helin som spelar i Djurgårdens IF dam samt spelat i Sveriges landslag) och två fair play-spelare.

Deltagarnas röster

Irma Helin: otroligt bra anordnat med allt, grymt rolig turnering, underbara arbetare och grymma priser, jag vill gärna spela denna turnering igen och hoppas det blir av.

En pappa till en spelare: Detta är så viktigt det ni gör, att se så många tjejer på en och samma plats göra det dem älskar att göra gör en lycklig att se, att man under lov kan aktivera sig är väldigt bra. Ni alla här borde få pris.

Sanna: fett rolig turnering man träffa på nya människor som har samma intressen som en själv, Underbart

Av de 18 018 kronor vi samlade in användes totalt 15 000 kronor till presentkort enligt budget. Naziha lyckades ordna domare och mackor, frukt och dricka kostnadsfritt. Överskottet på 3 018 kronor går tillbaka till Polstjärna för framtida insamlingar. Stort tack från Polstjärna till alla er givare som tillsammans gjorde detta möjligt!

Publicerat i Kampen om bollen | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Att spöa för att få kärlek

Vissa insikter kan bokstavligen kasta omkull en. Jag ska berätta om en sådan som gav mig ett helt nytt perspektiv kring mitt eget beteende.

Jag har aldrig slagit mina barn, däremot har jag blivit arg och irriterad på dem. Som till exempel en gång när sonen satt framför datorn då jag kom hem från jobbet. Han kom inte och hälsade när jag ropade på honom vilket gjorde mig arg. Ilskan fick mig att med ett ganska negativt tonläge be honom sluta spela.

Varför blev jag arg egentligen? Vad har den där vardagshändelsen att säga mig och andra? När jag började reflektera över min ilska såg jag mitt behov bakom känslan. Behovet handlade om att jag ville ha kontakt med min son. Jag var trött när jag kom hem och längtade efter att vara med honom. Det kändes som om datorn betydde mer än mig. Men det handlade ju om mitt behov att känna närhet och samhörighet med honom. Med den insikten blir det nästan komiskt hur jag betedde mig. Hur skulle han kunna förstå att jag försökte uttrycka kärlek?

Att en negativ känsla eller en negativ handling kan vara sammankopplad med ett varmt och positivt behov har börjat gå upp för mig först de senaste åren genom arbetet med Polstjärna. Att mina känslor har med MINA egna behov att göra har jag nu börjat förstå. Mina känslor kan triggas igång av ANDRAS beteenden, men det handlar likväl om MINA behov. ANDRAS känslor kan triggas av mitt beteende, men DERAS känslor har med DERAS behov att göra. Det är när man blandar ihop sina egna och andras känslor, behov och handlingar som det blir rörigt och svårt att se vad det egentligen handlar om.

Alla människor vill ha kontakt, vill känna tillhörighet. Vill uppleva kärlek. Vill vara betydelsefulla. Detta är grundläggande behov vi alla delar. För att nå dit finns det en enorm mängd strategier. Den jag använde när jag kom hem och blev arg på min son funkade inte särskilt bra. Det är precis samma principer som gäller även när det handlar om grövre uttryck och handlingar. Att spöa upp någon för att få uppleva kärlek är inte heller särskilt effektivt. Det är en usel strategi för att få kärlek. Men likväl kan det vara ett försök att få kärlek. Ett försök att vara NÅGON.

Vad händer när vi inte får kontakt, när vi fråntas möjligheten till normal kontakt med andra människor? Då finns det inga gränser för vad vi är kapabla till. I desperation att få kontakt kan vi gå så långt som att döda och skada, såväl oss själva som andra. Med varning för obehagliga scener rekommenderar jag dokumentären På isoleringen (finns på Svt Play fyra dagar till).

/Kalle

Publicerat i Kalle reflekterar | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Uppföljning En värmande känsla av jul igen

Tack vare gåvor från 12 privatpersoner och 1 företag kunde aktiviteten ”En värmande känsla av jul igen” genomföras. Ett fyrtiotal ungdomar deltog under de fyra tillfällena. Nedan följer en redogörelse skriven av Tilias ungdomsledare för aktiviteten, Denise Jansson och Marie Carlsson. Längre ner finns även citat från ungdomar, bilder, Annesofie Blixts reflektioner samt en ekonomisk sammanställning av vad pengarna har använts till.

Denise och Maries reflektioner och beskrivning av dagarna
Under ”En värmande känsla av jul igen” har vi verkligen fått känna och andats gemenskap. För oss har det varit viktigt att alla fått känna att de är välkomna och betydelsefulla precis som de är. Det har varit väldigt fint att få följa ungdomarna och deras personliga resa, exempelvis har vi fått se ungdomar som varit osäkra på om de skulle våga ta sig till första advent för att några veckor senare avslappnat sitta och sjunga med i julmusiken på minijulen (4:e advent).

Såhär anordnades ”En värmande känsla av jul igen” per tillfälle:

1:a advent, tema julkort
Vid första tillfället tillverkade ungdomarna ett hundratal julkort för att skicka till personer/företag som stöttat Tilias arbete under 2014, ungdomarna fick sätta sin personliga prägel på julkorten. En genomgående uppmaning till ungdomarna var att försöka skapa utan att känna press på resultat. Till julkorten använde vi bland annat färgat papper, tejp, lim, glitter, klistermärken, färgpennor, stämplar, bokmärken och lackstång. En stor del av utgifterna för detta tillfälle gick till frimärken och kuvert. Julkorten blev väldigt uppskattade, vilket bland annat har visat sig bland mottagarnas sociala medier.

2:a advent, tema julbak
Andra advent ägnades åt bakning. Vi gjorde bland annat knäck, marsipanfigurer, garnerade peppakakor och tillverkade ett alldeles eget Tilia-peppakakshus. Det fanns möjlighet för våra ungdomar att välja aktivitet utifrån sina egna förutsättningar och dagsform, om man till exempel önskade att vara i grupp var peppakakshuset en ypperlig aktivitet. Föredrog man att tillverka på egen hand så passade till exempel marsipanfigurer. Bakning kan för vissa med ätstörningar kopplas till negativa tankar. Då det är en vanlig problematik bland våra ungdomar så försökte vi istället vända så att fokus låg på gemenskap och glädje. Genom att berätta för ungdomarna att det vi bakade skulle användas under minijul (4:e advent) så fick de även känna att de var delaktiga i förberedelserna för Tilias julfirande.

3:e advent, tema julpyssel och rimstuga
Vid tredje tillfället hade Svenska Hjältar-galan sänts på TV, där Annesofie och Jenny från Tilia blivit utsedda till Årets medmänniskor 2014. Gensvaret efter galan blev stort, vilket också märktes under tredje advent. Många nya ansikten visade sig hos oss och välkomnades direkt in i vår varma gemenskap. Tillsammans pysslade vi med smällkarameller, änglar, flätade hjärtan, slog in julklappar och hjälpte varandra med rim. Det fanns även möjlighet att pärla Tilia-armband och göra randiga band som säljs via vår hemsida. I samband med galan ökade nämligen efterfrågan av dessa. Eftersom det var lucia denna helg så bjöd vi på lussebullar och fick sjungande besök från Rockmusikerlinjen på Fryshuset. Det var eleverna själva som frågade om de fick komma och förhöja julstämningen hos oss. Detta skedde helt ideellt. Tänk att det finns så många varma människor som vill sträcka ut en hand. Vackert!

4:e advent, Minijul
Tilias julstöd avslutades med en mysig dag tillsammans. Trygghet, värme och tillit blev ledorden för dagen. Dagen började med att tillsammans pynta granen. Det blev många spontana reaktioner när ungdomarna knappt kunde se granen för alla julklappar som låg kring den. Detta var möjligt tack vare företag och privatpersoner som frivilligt bidrog till firande med julklappar till ungdomar och volontärer. Stort tack till alla er!

Tilia bjöd på jullunch och snacks. Vi plockade också fram vårt egengjorda godis som vi gjorde tillsammans under andra advent. Lagom till lunchen dök även Marie från Polstjärna upp och det kändes fantastiskt att få dela vårt firande med henne och våra ungdomar. Efter lunchen var det dags för julklappsutdelning. Alla ungdomar fick personligen ta emot en julklapp som Tilias volontärer delade ut. Det var härligt att få se glädjen och tacksamheten i deras ögon och samtidigt få ge en varm julkram. Minijulen avrundades med enklare lekar och julmusik i bakgrunden. Att se flera ungdomar sjunga med och hålla om varandra visar tydligt vilken trygghet som fanns i rummet. Som vid många andra tillfällen blev det svårt att säga hej då, men vi hoppas att vi snart får träffa dessa underbara ungdomar igen. Vi passade också på att påminna om att Tilia finns tillgängliga årets alla dagar och att alla är värdefulla precis som de är.

På vägen hem ville vi volontärer dela med oss lite av all kärlek vi fått uppleva under dagen så vi valde att ta med maten som blev över från jullunchen och ge till hemlösa. Tacksamheten var enorm och för oss blev det en påminnelse om hur enkelt det kan vara att göra någon glad.

Citat från ungdomarna:
”Denna kväll kan jag säga hejdå till söndag med ett litet varmt inre. Det må vara mörkt ute men idag var min eftermiddag ljus. Vissa människor är så underbara att de inte vet.”

”Tack för idag! Det har varit helt fantastiskt! Kommer sent att glömma det här! En sak är säker, det kommer inte bli min sista mini-julafton.”

”Tack för att ni gjort helt otroligt adventsmys, har betytt så himla mycket att få komma dit och bara vara och träffa er och alla andra underbara människor och all gemenskap.”

”Tänk att vi fick en julklapp också, bara den här dagen kändes som en stor julklapp.”

Annesofie Blixt reflekterar
Sitter och sammanfattar årets julprojekt med “mina” två tjejer; Denise & Marie som med fullt engagemang, själ och hjärta lett Tilias julstöd detta år. Jag lyssnar mellan rysningarna på hur de berömmer varandra, de berättar om vilket stöd de haft i att vara två, hur de kompletterat varandras styrkor och svagheter och hur de växt i uppgiften att vara projektledare med tidens gång. Det är två glada och mer självsäkra tjejer som sitter framför mig än för en tid sedan. Som en snabbspolad film färdas jag tillbaka till de olika tillfällena jag först träffade de två. På olika behandlingsenheter i landet, som vi egentligen inte behöver gå in på nu, men som ändå är värt att nämna. Det är värt att nämna av så många olika orsaker. Men mest för att jag träffade dem i sammanhang där de av olika skäl behövt hjälp. Behövt hjälp att laga själen.

Nu använder de istället sina erfarenheter i ett positivt sammanhang. Det säger så mycket. Det säger att det finns hopp om framtiden. För om vi ger våra fina ungdomar utrymme, tilltro och trygghet är de kapabla till det mesta. Det behöver inte enbart handla om prestation i karriär och yrkesliv i det man åstadkommer i livet. Det måste även få handla om förmågan att använda sina fina personliga egenskaper för att hjälpa andra. Att våga kliva utanför sig själv. Att våga kasta sig in i en aktivitet som denna, som säkerligen kommer innebära en del snedsteg och misstag mitt i all lycka och glädje. Att genom dessa lära sig och utvecklas. Att det får vara ok.

Jag tycker att det är att vara en förebild, om något. Att det är dessa människor vi ska lyfta och inspireras av. Investera i. Det är tanken med Tilia. För någon gång kommer man med rätt stöd att må bättre. Och när man mår bra, vad är väl inte finare än att hjälpa de som tyvärr inte gör det just nu?

Tack Marie och Denise från en stolt grundare av Tilia.

 

Av de 10 900 kronor som samlades in användes 8 220,15 kr enligt nedan. Kostnaderna för pyssel blev något högre än beräknat och de övriga kostnaderna något lägre än beräknat. Totalt sett blev det ett överskott på 2 679,85 kr som går tillbaka till Polstjärna till framtida insamlingar.

Pyssel 4826,60 kr
Bakning 549,41 kr
Mat 1430,14 kr
Resor 1 414,00 kr
Totalt 8 220,15 kr

Överskott 2 679,85 kr

Stort tack från Polstjärna till alla er givare som tillsammans gjorde detta möjligt!

 

Publicerat i En värmande känsla av jul igen | Lämna en kommentar

Dra åt helvete!

Vad skulle hända om vi såg den unge Malmökillens “Judejävel” som ett uttryck för behovet att bli sedd? Vad skulle hända om vi såg elevens “Dra åt helvete” som behovet av integritet? Vad skulle hända om vi såg partnerns “Du är så jävla självisk” som ett behov att hen vill bli lyssnad på?

Om vi i varje människas handling och uttryck, jag upprepar, VARJE människas handling och uttryck, anstränger oss för att se en önskan till kontakt – då öppnas en helt ny dimension av livet.

Detta synsätt har jag tilltalats av och använt lite mekaniskt sedanPolstjärnas grundande. Sedan en dag tillbaka har jag börjat förstå det på allvar. Den värld jag såg i förrgår ÄR mer eller mindre densamma idag. Jag ser samma värld idag samtidigt som jag ser något helt annat. Jag tror jag förstår lite mer om livet. Jag älskar att leva!

Publicerat i Kalle reflekterar | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Det kunde ha varit jag som gick in på Charlie Hebdos redaktion

Jag skriver, alltså kommer jag att fortsätta finnas. Så snart dessa ord når någon annan, berör någon annan, får de ett evigt liv. Ett liv oberoende av mitt eget. Ändå är det inte av den anledningen jag skriver. Jag skriver för att jag älskar skrivandet i sig. Att kunna beskriva en känsla. Att med ord lyckas fånga eller framkalla en känsla. Det händer inte varje gång, men varje skrivtillfälle är en möjlighet att få uppleva just det.

Jag berörs av det som händer i vår omvärld, men jag förvånas inte längre. Det kunde nämligen ha varit jag som gick in på Charlie Hebdos redaktion och dödade 12. Det kunde ha varit jag som begick de fruktansvärda övergreppen i Jedwabne 10 juli 1941 (bortsett från det enkla faktum att jag inte var född då). Det kunde ha varit jag.

Kommer vi någonsin att få uppleva en kollektiv insikt att vi alla besitter alla möjligheter, goda som onda? Att attentatet mot Charlie Hebdo liksom alla handlingar – vanliga likväl som brutala – är uttryck för grundläggande behov som förenar oss alla? Jag känner att vi måste ägna mycket mer tid åt den enkla frågan VARFÖR?

Ända sedan barnsben då jag fick gå med i första maj-tåg har jag varit fascinerad av kraften i stora demonstrationer. Fascinerad av känslan att vara en del i en massa som strävar mot ett bestämt mål. Den känslan finns kvar, men fascinationen handlar numera även om hur lite som åstadkoms i praktiken. Om tre unga killar kunde skaka om ett helt land, ja hela det globala samhället, vad borde då inte massdemonstrationer som samlar miljoner kunna åstadkomma?

Varför kan vi inte kraftsamla proaktivt för att undvika fler attentat och negativa uttryck, istället för att agera reaktivt hela tiden? Kraftsamlingen ska handla om att mötas mer över gränserna, oavsett tro, ålder, politisk färg eller andra försvårande etiketter som vi olyckligtvis använder. Först där i den sortens möte kan en förståelse börja växa.

Det handlar inte om att finna konsensus, inte om att det finns EN sanning. Nej, en förståelse för våra olika perspektiv. Vi lever alla i samma värld, men vi betraktar den på olika sätt. I det faktumet finns något väldigt fascinerande för oss att utforska. En fascinerande kraft som ger liv. En fascinerande kraft som tar liv.

Publicerat i Kalle reflekterar | Etiketter , , , , | 1 kommentar