Dra åt helvete!

Vad skulle hända om vi såg den unge Malmökillens “Judejävel” som ett uttryck för behovet att bli sedd? Vad skulle hända om vi såg elevens “Dra åt helvete” som behovet av integritet? Vad skulle hända om vi såg partnerns “Du är så jävla självisk” som ett behov att hen vill bli lyssnad på?

Om vi i varje människas handling och uttryck, jag upprepar, VARJE människas handling och uttryck, anstränger oss för att se en önskan till kontakt – då öppnas en helt ny dimension av livet.

Detta synsätt har jag tilltalats av och använt lite mekaniskt sedanPolstjärnas grundande. Sedan en dag tillbaka har jag börjat förstå det på allvar. Den värld jag såg i förrgår ÄR mer eller mindre densamma idag. Jag ser samma värld idag samtidigt som jag ser något helt annat. Jag tror jag förstår lite mer om livet. Jag älskar att leva!

Publicerat i Kalle reflekterar | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Det kunde ha varit jag som gick in på Charlie Hebdos redaktion

Jag skriver, alltså kommer jag att fortsätta finnas. Så snart dessa ord når någon annan, berör någon annan, får de ett evigt liv. Ett liv oberoende av mitt eget. Ändå är det inte av den anledningen jag skriver. Jag skriver för att jag älskar skrivandet i sig. Att kunna beskriva en känsla. Att med ord lyckas fånga eller framkalla en känsla. Det händer inte varje gång, men varje skrivtillfälle är en möjlighet att få uppleva just det.

Jag berörs av det som händer i vår omvärld, men jag förvånas inte längre. Det kunde nämligen ha varit jag som gick in på Charlie Hebdos redaktion och dödade 12. Det kunde ha varit jag som begick de fruktansvärda övergreppen i Jedwabne 10 juli 1941 (bortsett från det enkla faktum att jag inte var född då). Det kunde ha varit jag.

Kommer vi någonsin att få uppleva en kollektiv insikt att vi alla besitter alla möjligheter, goda som onda? Att attentatet mot Charlie Hebdo liksom alla handlingar – vanliga likväl som brutala – är uttryck för grundläggande behov som förenar oss alla? Jag känner att vi måste ägna mycket mer tid åt den enkla frågan VARFÖR?

Ända sedan barnsben då jag fick gå med i första maj-tåg har jag varit fascinerad av kraften i stora demonstrationer. Fascinerad av känslan att vara en del i en massa som strävar mot ett bestämt mål. Den känslan finns kvar, men fascinationen handlar numera även om hur lite som åstadkoms i praktiken. Om tre unga killar kunde skaka om ett helt land, ja hela det globala samhället, vad borde då inte massdemonstrationer som samlar miljoner kunna åstadkomma?

Varför kan vi inte kraftsamla proaktivt för att undvika fler attentat och negativa uttryck, istället för att agera reaktivt hela tiden? Kraftsamlingen ska handla om att mötas mer över gränserna, oavsett tro, ålder, politisk färg eller andra försvårande etiketter som vi olyckligtvis använder. Först där i den sortens möte kan en förståelse börja växa.

Det handlar inte om att finna konsensus, inte om att det finns EN sanning. Nej, en förståelse för våra olika perspektiv. Vi lever alla i samma värld, men vi betraktar den på olika sätt. I det faktumet finns något väldigt fascinerande för oss att utforska. En fascinerande kraft som ger liv. En fascinerande kraft som tar liv.

Publicerat i Kalle reflekterar | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Uppföljning Utflykt med Kaninklubben

Tack vare gåvor från åtta privatpersoner, tre företag, skatteskänkningar och överskott från tidigare insamling kunde “Utflykt med Kaninklubben” genomföras. Sammanlagt deltog 23 barn. Nedan följer en redogörelse från eldsjälen Linda Graversen. Längst ned finns även citat från några av barnen, bilder (klicka på dem för förstoring) samt en ekonomisk sammanställning.

Resan mot Taxinge slott började i kaninhuset där vi tog hand om alla kaninerna och inväntade bussen. Att åka en helt egen buss var väldigt stort för barnen – det lös i deras ögon. 1tim senare var vi framme vid Taxinge slott och första stoppet blev självklart djuren och hästarna!

Efter hästar och grisar blev det dags att äta lunch. Vi fick sitta högst upp i slottet med de finaste utsikterna. För en del av barnen var detta första gången i ett slott. Efter en väldigt god lunch bar det av till bodarna runt om slottet för att titta på de fina sakerna som fanns samt att vi fixade lite såpbubblor till barnen. Med såpbubblor över hela slottsgården som resultat och alla som passerade oss fick ett stort leende på läpparna. Tårtbuffén behöver ingen förklaring alla stod väldigt länge för att välja just sin bit, detta mumsades i framför en sprakande brasa. Lek blev det i slottsparken och sedan en mysig bussresa hem!

Citat från några av barnen

-Bussresan går det att förklara? – det var så himla roligt!! Vill göra utflykter varje dag! //Rebecca 12år

-Jag ska flytta till Taxinge och äta tårta varje dag! //Ines 10år

-Roligt att göra något med kaninklubben som inte bara handlar om kaniner :) // Emma 15 år

Av de 13 178 kronor vi samlade in användes 11 809,74 kronor – 5 094 till buss, 5 115,74 till mat och tårtbuffé och 1 600 till ponnyridning. Kostnaden för mat och tårtbuffé översteg budget medan buss och ponnyridning blev billigare än planerat. Överskottet på 1 368,26 går tillbaka till Polstjärna för framtida aktiviteter.

Stort tack från Polstjärna till alla er givare som tillsammans gjorde detta möjligt!

Publicerat i Utflykt med Kaninklubben | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Uppföljning Julträff med bowling och mat

Tack vare åtta gåvor, tre gåvobevis, skatteskänkningar, månadsgåvor och överskott från tidigare insamling kunde “Julträff med bowling och mat” genomföras. Sammanlagt deltog 13 ungdomar. Nedan följer en redogörelse från eldsjälen Matthias Rowe. Längst ned finns även citat från några av ungdomarna, bilder (klicka på dem för förstoring) samt en ekonomisk sammanställning.

Två månader har gått sedan återträffen på Skatboet och vi visste att många av ungdomarna såg fram emot att än en gång samlas till en gemensam aktivitet. Den här gången valde vi bowling och mat på O’Learys vid Tele2 arena. 13 ungdomar och 6 vuxna kom till denna julavslutning som på något sätt sätter punkt för årets kollosäsong.

Tack vare Polstjärnas sponsring kunde vi inte bara bekosta bowlingen och maten men även dela ut en julklapp. Det blev en bok till var och en. Kvällen innan vår träff satt jag hemma och försökte matcha de olika böckerna till våra ungdomar. Utifrån bokens tema och innehåll skulle alla tilldelas sin unika present.

Trots att ungdomarna och ledarna inte hade setts i den stora gruppen sedan återträffen tog det inte lång tid för gruppen att hitta tillbaks till varandra. Några – det visste vi – hade ju fortsatt träffas och umgås på fritiden. De har sovit över hos varandra, fikat, varit på bio och shoppat. Någon hade frågat i sin skola om det fanns plats för kollokamraten. I samtal med våra ungdomar under träffen kom det fram att många har gått i skolan under hösten.

Vid matbordet satt jag emot en av våra deltagare som inte hade sagt så mycket under kolloveckan. Nu pratade hon på och berättade att hon hade fått en anpassad studiegång. Hon går i skolan de flesta dagar och läser då svenska, engelska och matte. När jag frågade henne vad hon skulle säga till alla hennes lärare om hon hade möjlighet till det sa hon: ”Jag skulle vilja att lärarna brydde sig mindre om prestationer och betyg utan istället frågade hur vi mådde! Ibland kan vi ungdomar säga att vi mår bra trots att vi inte gör det. Då skulle det hjälpa om de vuxna ändå förstod och såg oss – utan att vara för på heller!”

Att se våra kolloungdomar kramas, prata och skoja med varandra och oss vuxna vill jag tolka som bevis för att vi har kunnat bevara och bygga på det förtroendet och den tilliten som har vuxit fram inom vår kollogrupp. En mer meningsfull julklapp hade jag inte kunnat få.

Tack alla givare för att ni har gjort denna julavslutning möjligt!

Ni hör mer av oss till våren!

God Jul och ett Gott Nytt År önskar

Matthias och team

Citat från några av ungdomarna
”Tack för att ni ordnade denna aktivitet! Kul att se alla igen!”

”Jag är inte så bra på bowling, men det viktigaste är att vara med mina vänner igen!”

”Det kändes som en stor familj igen!”

 

Av de 11 000 kronor vi samlade in användes totalt 10 001 kronor. 7 505 kronor till mat och bowling och 2 496 kronor till julklappar till ungdomarna och ledarna. Överskottet på 999 kronor går tillbaka till Polstjärna för framtida insamlingar.

Stort tack från Polstjärna till alla er givare som tillsammans gjorde detta möjligt!

Publicerat i Julträff med bowling och mat | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Julhälsning och tillbakablick på 2014

I filmen kan du ta del av de aktiviteter som möjliggjorts under 2014 och vad det har betytt för de unga som deltagit.

Låt oss tillsammans fortsätta på den inslagna vägen 2015 och därigenom få ännu fler barn och ungdomar att känna gemenskap och framtidstro.

Vårt varmaste tack för att du är med och bidrar till ett medmänskligare samhälle. Vi önskar dig den bästa av jular och ett gott nytt år fyllt av hopp och framtidstro.

Tillsammans är grejen!

Allt gott,
Kalle och Marie

Psst: Året är inte slut än, vill du möjliggöra ännu mer så klicka här.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Uppföljning Återträff Du äger – följ med på läger

Uppföljning Återträff, Du äger-följ med på läger!

Tack vare gåvor från hela tio privatpersoner och ett företag kunde återträffen från Tilias lägervecka ”Du äger – följ med på läger” genomföras. Sammanlagt deltog 12 ungdomar från olika delar av Sverige. Nedan följer en redogörelse från eldsjälen Annso Blixt. Längst ned finns även citat från ungdomarna, bilder samt en ekonomisk sammanställning.

Eldsjälens sammanfattning och reflektioner
De dundrar in på tunnelbanestationen, Odenplan i Stockholm. En salig blandning helt fantastiska unga. ”Våra” efterlängtade lägerdeltagare. Kramar, kramar och mer kramar. De vet inte vart vi ska, de vet inte vad vi ska göra. Ändå har de åkt från olika ställen i hela landet för att kunna träffas igen. För att kunna återuppleva lägerandan från i somras, om så bara för en kväll. Vi vet sedan länge att en kväll egentligen aldrig blir så ”bara” tillsammans med dem. Våra underbara ungdomar. Det blir alltid magiskt!

Att få uppleva en människas utveckling. Vad som kan hända med en person om denne får verktyg att hantera sitt mående, samt ett sammanhang att kunna känna sig trygg i, en förening som finns där i bakgrunden att bolla det som kommer upp under tidens gång, det är få förunnat. Att få uppleva att en person som första gången man ser denne, är något ihopkrupen och trött. Att få uppleva utvecklingen som sker när den personen sakta men säkert börjar lita på en, tar till sig det man säger, och verkligen jobbar på sina utmaningar. Försöker. Att få ha den personen nära under en lägervecka och dela vad som kan kännas som ett liv. Fighter, skratt, tårar, utmaningar, flams och trams. Att sedan se en person som gått från det där lite trevande, hoppa av tunnelbanan, komma mot dig, slänga armarna om dig, och på frågan om hon mår bra, utbrister ”Annso, jag är kär!”

Från en person som varit med om så mycket. Som nu vågat börjat lita på en annan människa och dessutom släppt in ytterligare en person i sitt liv. Jag är så tacksam att ni givare gör det möjligt.

Vi ångade snabbt iväg med hela klanen Tilia till Höstlovsmys på Le Boulebar. En del utbrast att de undrade ”om vi skulle ha nån himla PRO-träff??”. MEN det visade sig att de tyckte Boule-spel var rätt kul. Vi bedömer det på de höga skratten, ibland skriken, tävlingsandan som rådde, bollar som flög och hur man motvilligt lämnade ifrån sig sin bana efter avslutat spel till nästkommande grupp som fick vänta lite för länge på att börja få spela.

Vi avrundade kvällen med plockmat och en helt underbar personal som servade oss i världsklass. Mot slutet av kvällen kom vår servitör fram till mig. Han frågade mig: ”Vad ÄR detta för gäng egentligen? De är så himla härliga!”

Och jag kan inte annat än hålla med. Till ”våra” finaste unga. Ni är fantastiska. Ni gör mig stolt varje dag. Ni är värda allt vackert i världen. Tack för att jag fått lära känna er. Tack Martina, Christian och Jenny som tillsammans med mig utgjorde ledarteamet, som gjort ett arbete som inte går att sätta ord på i bemötande mot våra stödsökande. Kocken Gunilla var inte med just denna kväll, men var väldigt saknad! Jag är så tacksam. Och återigen, tack ni givare hos Polstjärna som gör detta möjligt.

Beskrivning av aktiviteten
Lägret ”Du äger – följ med på läger!” är uppbyggt med en tanke att man innan, under eller efter behandlande verksamhet ofta behöver ett komplement i form av någon som förstår, någon som varit där man själv är, någon som talar från hjärta och genom egna erfarenheter. Det, samt att vara en frizon från sin hemmamiljö där rutiner som annars räddar bryts, ville vi erbjuda med vårt läger.

Samma känsla kan infinna sig under höstlovet, därför valde vi att lägga vår återträff just här. En av våra ungdomar, Linnea, bloggade för oss om kvällen. Då lät det så här:

Jag studsar fortfarande runt på små glädjemoln efter återträffen vi hade förra veckan. Det var så underbart att äntligen få träffa alla fina, fina vänner! När vi möttes upp fylldes stationen av glädjetjut och kramkalas, för åh vad underbart det var att se alla igen. Nästan surrealistiskt. Vi intog Boulebaren där vi fick en genomgång av reglerna, spelet sattes igång och vilka matcher det blev! Det har nog aldrig funnits mer taggade, hejande och tävlingsinriktade boulespelare. Det var som att färdas tillbaka till de där galna spelkvällarna vi hade på lägret (och under en riktig rysarmatch hoppade jag runt och hejade så mycket att mina strumpbyxor sprack!) Sen åt vi supergod mat, pratade, skrattade och bara njöt av att återigen få vara i varandras sällskap.

Jag är så otroligt tacksam över att ha fått äran att lära känna dessa fantastiska hjältar, ni ligger mig så varmt om hjärtat allihop. Att ha delat den där oförglömliga sommarveckan tillsammans har fört oss samman på ett alldeles unikt sätt, gjort oss starka. För även om vi inte kan tillbringa resten av våra liv tillsammans på lägergården Skatboet så har vi varandra kvar, bara ett telefonsamtal eller facebookmeddelande bort, och det är så himla fint för tillsammans är man mindre ensam.

Fler citat från ungdomarna
”Detta kommer jag leva länge på”
”Ikväll hade jag verkligen roligt på riktigt”
”Tillsammans med er är ingenting omöjligt, ikväll ha jag känt mig värdefull<3”

Av de 5 515 kronor vi samlade in användes 1 350 kronor till hyra av boulebanor och 4 165 kronor till mat.

Stort tack från Polstjärna till alla er givare som tillsammans gjorde detta möjligt!

 

 

 

 

Publicerat i Återträff Du äger - följ med på läger | Lämna en kommentar

Den spik som sticker upp skall bankas ner

Läs följande ord tyst för dig själv: ”Här på kollot känner jag verkligen att jag duger som jag är!” Orden kommer från en av deltagarna på återträffen som skolkurator Matthias Rowe ordnade för så kallade hemmasittare, elever med långvarig skolfrånvaro. Vad är det som får fler och fler unga att uppleva att de inte duger som de är? Att det är något fel på dem bara för att de inte är ”som alla andra”. Anna Lagerblad på SvD skriver just nu en artikelserie om det japanska fenomenet Hikikomori som skulle kunna beskrivas som motsvarigheten till det vi i Sverige kallar för hemmasittare.

Sverige är inte Japan, men en viktig parameter tas upp i artikeln. Kravet på konformitet. Att anpassa sig till massan. Det kan upplevas skönt när man hänger med, att man liksom är i ett flow. Men det kan också upplevas fruktansvärt jobbigt när man är med men ändå inte känner sig hemma i gruppen. Då drar man sig undan. Av överlevnadsskäl. I protest.

Frågan vi andra som inte drar oss undan behöver ställa oss är följande: Vad är det hemmasittarna ser som vi inte andra inte sett? Eller som vi inte vill se?

Publicerat i Kalle reflekterar | Lämna en kommentar

Uppföljning Återträff Sommarkollo4me 2014

Tack vare 9 gåvor från privatpersoner, överskott, gåvor från månadsgivare och skatteskänkningar möjliggjordes ”Återträff för Sommarkollo4me”, en helg för de ungdomar med långvarig skolfrånvaro som deltog på årets sommarkollo. Totalt kom 17 barn. Nedan finner ni Matthias reflektioner från helgen, några citat från barnen, en ekonomisk sammanställning och bilder.

Sommarkollo4me – återträff på Skatboet 4-5 oktober 2014

Till kollots återträff på Skatboet kom 17 av 23 deltagare samt fem ledare. Det skulle bli en övernattning och mycket utrymme för ungdomarna att umgås med varandra. Återträffen är en viktig del i kollots efterarbete, inte bara ett ”tillbaka-blickande” på det som varit utan även ett framåtbyggande. Vi ser själva kolloveckan som början på en gemensam resa som sträcker sig till nästa års sommar. Vi vet hur mycket kolloveckan har betytt för våra ungdomar. Många har hittat nya vänner, provat nya aktiviteter och upplevt sig ingå i en gemenskap som accepterade dem som de var. Hos flera väcktes en livslust som i sin tur ledde till att de börjat gå i skolan igen. Detta är vi stolta att ha kunnat bidra till. Vi vill fortsätta att hålla ihop gruppen genom att samla den kring olika aktiviteter varav återträffen är den första efter kolloveckan. Innan jul kommer vi ordna en till aktivitet för kollogruppen. Utöver det håller många av ungdomarna kontakt med varandra och oss vuxna via sociala medier.

Att återvända till Skatboet var för många nog en speciell upplevelse, att se gården i höstens färger med andra temperaturer och ljusförhållanden. Mycket annat var nog sig likt. Ungdomarna sov i samma rum med samma rumskamrater. Vi spelade spel, fotboll, tittade på bilder från kolloveckan och tittade på film. Korvgrillning över brasan och marshmallows, kvällssamling med tid för sång och reflektion samt bad (för de som vågade). Ungdomarna umgicks och ”hängde” precis som under kolloveckan. Alla var med alla och allt kändes så självklart och naturligt. Jag hade trott att det skulle vara svårare för oss ledare och ungdomarna att ”hitta tillbaka till kolloandan”, men så var det inte.

Jag minns ett samtal med två tjejer nere vid bryggan. Det visade sig att de haft tät kontakt med varandra ända sedan kollot – mest via nätet. De uttryckte hur mycket de hade betytt för varandra och hur lyckliga de var att ses igen. Deras tillit till varandra framstod som oändlig.

Kl 1 på natten knackade någon på min dörr. En röst sa att jag behövde komma eftersom en av ungdomarna inte mådde bra. På mindre än två minuter stod jag i deras rum med tre ungdomar sittande på en av sängarna. I mitten av trion en skakande, blek tonåring som hade tänkt jobbiga tankar och ville göra sig illa. Det var rumskamraternas närvaro och omsorg som stoppade detta i första hand. Nu att jag fanns nära till hands kunde även jag hjälpa till med min kuratorskompetens. Jag visste precis hur jag skulle hantera en sådan situation. Och det hela löste sig.

Denna händelse påminner mig så tydligt om hur viktigt det är att vi vuxna är tillgängliga för våra ungdomar. Att vi finns där för att stödja och ta ansvar. Hade vi inte varit på kollo, hade inte två kollovänner agerat, hade inte jag funnits i två minuters räckvidd, skulle vi inte haft möjlighet att hjälpa denna tonåring i nöd.

Tack till alla som stödjer vårt arbete. /Matthias

Citat ungdomar:

”Det var så kul att se alla igen!”,

”Jag har längtat så länge efter att vara med alla igen!”,

”Här på kollot känner jag verkligen att jag duger som jag är!”

 

Klicka på bilderna för att se dem i sin helhet.

Av de 8 500 kronorna som samlades in användes 7 089,21 kronor: 5 040 kronor till boendet och 2 049,21 kronor till maten. Kostnaden blev lägre då antalet deltagare blev något färre än väntat. Överskottet på 1 410,79 kronor går tillbaka till Polstjärna för framtida aktiviteter. Stort tack från Polstjärna till alla er givare som gjorde detta möjligt! 

 

Publicerat i Återträff Sommarkollo4me 2014 | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Uppföljning Helg på Skatboet

Tack vare 12 gåvor från privatpersoner, överskott och skatteskänkning möjliggjordes ”Helg på Skatboet”, en helg för unga som än så länge inte vågat delta på det stora sommarkollot. Deltog gjorde denna gång även anhöriga. Totalt kom fyra barn. Nedan finner ni Matthias reflektioner från helgen, några citat från barnen och föräldrarna, en ekonomisk sammanställning och bilder.

Eldsjälen Matthias Rowes sammanfattning och reflektioner
Idén med en anhöriga/barn-helg var att vi ville nå ut till några av de barn som inte känt sig redo att delta i vårt sommarkollo än. Vi ville göra det lättare för dem att våga sig ut och bli del av en gemenskap lite större än ens egen familj. Det var därför vi inkluderade barnens anhöriga i upplägget. Med en förälder vid sin sida skulle man kanske våga ge sig in i något nytt. Det gällde ju framför allt att tillgodose barnens behov av trygghet om vi skulle lyckas med vår idé.

Att ge sig ut på helgvistelse på en kollogård tillsammans med en förälder och några främlingar skulle bli en utmaning för många, det visste vi. Av sju anmälda anhöriga/barn-par kom fyra. Några av barnen backade i sista sekunden. Något vi naturligtvis räkna med.

Första kvällens knytkalas blev en samling på fyra barn samt deras mammor. En mamma kom utan sin son, en av sommarens kollodeltagare var med utan någon anhörig och skulle agera både kontaktperson och motivator för barnen. Martin och jag, Matthias, var med som arrangörer och tog ansvar för logistiken och strukturen under helgen. Knytisen följdes av en filmkväll och kvällssamlingen med musik och tid för reflektion. Lördagen bjöd på en introduktion i NonViolent Communication av Matthias, ett besök av Stina Balkfors (grundaren av Hönan&Ägget och Tillitsverket på Ingarö) som berättade om sin verksamhet och hur den kunde bidra till stöd för hemmasittande barn och ungdomar samt deras anhöriga.

Avslutningsvis berättade Pernilla om hur hennes dotter vände sin skolfrånvaro och föräldrarna delade med sig sina upplevelser och erfarenheter av ett liv som anhöriga till ett barn med perioder av skolfrånvaro. Två andra mammor kom ut till Skatboet (utan barn) under lördagen för att vara med på de passen vi hade planerat.

”…och så satt vi där och pratade med varandra som om vi hade känt varandra mycket längre än vi faktiskt gjorde”

På kvällen tände vi en brasa och grillade korv på pinnar som två av barnen hade förberett tidigare under dagen. Det blev mörkt redan vid klockan 19. Och så satt vi där och pratade med varandra som om vi hade känt varandra mycket längre än vi faktiskt gjorde. Barnen ingick i de samtalen. Det var som om barnen var allas barn. Som i ett kollektiv. Alla vuxna var tillgängliga för barnen. Jag minns flera tillfällen där någon mamma stod med någon annans son eller dotter för att prata om något. I köket, ute på klippan, på väg till toan, vid städningen, i skogen. Och hade man inget att prata om, då pratade man om (eller med) hunden som en mamma och dotter hade tagit med sig till Skatboet. Kontakt ger näring åt själen. Detta har vi erfarit under våra kolloveckor. Detta såg vi igen nu.

Idén med anhöriga/barn-helgen var att möjliggöra för barnen att möta andra barn i en liknande situation. Att ingå i någon form av utbyte och mänskligt samspel. Detta skulle ge frukt. Minuterna före avfärden på söndag hittade två av barnen till varandra. De stod och pratade medan mammorna hade gått undan. Det ena av barnen hade varit med på kollot, det andra inte. De två hade fått kontakt med varandra, tyckte om varandra, kände sig nog trygga. Barnet som inte hade varit med på kollot undrade nu om det var möjligt att vara med på kollots återträff helgen efter (4-5 oktober). Så underbart att se hur ett barn som känner sig trygg och sedd vågar att ta nya kliv framåt. Tack för att du har bidragit till det med din gåva!

Deltagarna till anhöriga/barn-helgen hittade vi i vår Facebookgrupp för ”Anhöriga till barn med långvarig skolfrånvaro”.

Deltagarnas röster:

Från en mamma: “Att jag som förälder kunde följa med gjorde det möjligt för vår dotter att komma iväg. Vår dotter har fått se att det finns andra i samma situation som oss, och att det finns någon som tror på henne och de andra ungdomarna. Hon har, genom presentationer på kollot, hört människor tala om ungdomarna och barnens styrkor, istället för att fokusera på deras problem. Jag själv var på en föreläsning om Non Violent Communication vilket bekräftade många av mina egna tankar och gav mig styrka att fortsätta på vår väg mot en ljusare framtid.”

Från ett barn:Det var bra att jag fick fler kompisar, och jag behövde komma bort lite hemifrån. Jag gillar att det fanns klippor som jag kunde klättra på.”

Från ett barn: ”Det är fantastiskt att allt det här är sponsrat. Att det finns människor som skänker pengar för att jag och andra ska få vara på denna helg. Och att de som ordnat helgen gör allt utan ersättning.”

Från en mamma: ”Jag tyckte det var jätteskönt att få vara ute i den fina naturen och slippa stress och krav. Dottern och jag fick tid att samtala. Jag blev glad över att hon pratade med andra vuxna. Jag tyckte helgen var värdefull för mig och vill gärna ha fler liknande helger. Det var lagom lång tid med två övernattningar.

Presentationen av NVC var mycket inspirerande, Stina Balkfors information och tankar om hemmasittare gav hopp. Pernillas berättelse om dotterns utveckling och vårt erfarenhetsutbyte kändes trösterikt. Jag känner mig mer hoppfull inför framtiden. Jättemysigt med braskväll. Det var lagom med aktiviteter och vi kunde umgås och lära känna varandra. Promenader i skogen och att sitta vid stranden och höra vågskvalpet gav ny energi för att orka vidare.”

Klicka på bilderna för att se dem i sin helhet.

Av de 20 189 kronorna som samlades in användes 6 063,74 kronor: 3 060 kronor till boendet och 3 003,74 kronor till maten. Kostnaden blev klart lägre då antalet deltagare blev färre än väntat. Överskottet på 14 125,26 kronor går tillbaka till Polstjärna för framtida aktiviteter. Stort tack från Polstjärna till alla er givare som gjorde detta möjligt!

 

 

 

Publicerat i Helg på Skatboet | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mannen på bussen heter Leif

Mannen på bussen heter Leif. Det visste jag inte när vi klev på, jag och min 2-åriga son Tage. Innan Leif hade ett namn satt han i busskuren där vi skulle kliva på. Slitet anlete och med stor röd dunjacka. Ja, du har säkert sett en liknande person någon annanstans där du bor. Den sortens anonyma person finns ju överallt. En alkis kort och gott.

Buss 161 skulle ta oss mot Gröndal. Dagis var stängt och jag tänkte att Tage som älskar bussar och allt med hjul på skulle säkert uppskatta en åktur. Någon gång har jag själv åkt den busslinjen men aldrig till slutdestinationen. Så det var otrampad mark vi gav oss in på. Tages entusiasm gick det inte att ta miste på. Han bokstavligen hoppade i det upphöjda sätet där vi satt och blickade ut över söderorts bostadsområden som passerade förbi. Andra bussar. Grävmaskiner. En traktor. Lastbilar. Massor av bilar. Tage var helt lyrisk.

Någonstans runt Svedmyra vaknade Leif till. Han hade fortfarande inget namn vid det laget, men han vaknade utan tvekan av Tages ljudliga förtjusningsläten. Jo, vi hade passerat Skogskyrkogården meddelade jag. Jaså, han var född i Sköndal kom det fram. 1951 närmare bestämt. Pappan hade drivit järnhandel. Han tog sig några järn emellanåt skrockade Leif som fortfarande mest var en alkis utan namn men med röd dunjacka och slitet anlete. Några järn – det visade sig vara 10 kvartingar och en hel del öl. Varje fredag. När ofödda Leif låg i magen fick han sig några rejäla sparkar när pappan var på örat. Men ut kom Leif i alla fall.

Leif, ja det visade sig att han hette så när jag frågade honom efter att vi klivit av vid Trekanten. På grund av vägarbeten åkte inte bussen till Gröndal centrum så vi fick gå tillsammans. Leif var kaffesugen liksom jag. Och en prinsesstårta hade han sett fram emot redan innan han hette Leif. Tage var sugen på något sött han med. Hade på bussen fått tips av en Facebookkompis om ett fint konditori i centrum. Lundbergs visade det sig heta. Bara några år äldre än Leif. Kunde ha varit hans storebror om det varit en människa. Men det var ett konditori och några syskon hade inte Leif. Ensambarn till en alkoholiserad far och en absolutist till mor.

Leif visade sig ha jobbat i vården. Utbildad mentalskötare. Tufft jobb, han tyckte han borde ha följt en gammal kompis råd att bli byggarbetare. Men vården skulle det komma att bli tills en dag han blev knäckt och själv vårdad. Snarare inlåst. Det var 1976 och starten på ett långt alkoholmissbruk. Nej, nej, inga droger förutom att han testat hasch en gång. På Kanarieöarna om jag minns rätt.

Farfar sa Tage och pekade på Leif. Sa han farfar frågade Leif och sken upp som om han vunnit högsta vinsten på Lotto. Farfar, sa Tage igen. Några egna barn hade inte Leif. Det närmaste han kommit var en abort och några missfall. Några förlovningar hade han hunnit med men det blev aldrig något giftermål. Han hade gillat att idrotta på tiden innan det började gå utför. Men hans lott blev alkoholen. Ja, det sägs ju att det går i arv sa Leif.

Plötsligt reste sig Leif och tackade för kaffet och prinsesstårtan. Hem skulle han ta tvärbanan sa han. Hem till boendet där det mest bodde en massa original tyckte Leif. Han som i busskuren bara hade varit en alkoholist utan namn. Men den som lämnade oss var en människa med ett namn och som bär på så mycket mer än en röd dunjacka och ett slitet anlete. Mannen på bussen heter Leif.

Publicerat i Kalle reflekterar | Etiketter , | Lämna en kommentar